suedeză
Det här är en bok jag velat göra länge. För jag insåg att vi som är Asatro inte hade böner som vi kunde säga, och det visste varje Asatro. Inte officiellt i alla fall, och jag ber till Åser och Vaner ganska ofta. Samt att ge gåvor till dem, eller Blot som det kallas. Du behöver inte knäböja om du inte vill, när du konfirmerar eller döper dig i Asatro. För att förenkla kan man också bara säga den nordiska religionen. Jag döpte och konfirmerade mig i Asatro, medan jag skrev den här boken, och det var den bästa känslan jag någonsin haft. Och vid det här laget har du säkert frågat dig varför du ska kalla det bön, konfirmation och dop? Helt enkelt för att de inte har monopol på dessa saker. Jag måste klargöra vad en hov är, det är en byggnad där du kan dyrka kullar, vaner, andar och förfäder. Byggnader som våra förfäder höll mycket kära. De tog och brände våra, så nu tar vi tillbaka dem. De förstörde våra låtar, så vi gör nya och sjunger dem ännu högre. De försökte förstöra våra seder, men allt de kunde göra var att måla dem svarta. Och ändå fortsatte vi, trots att de trodde att de hade bränt oss alla, så var vi fortfarande där. Tysta väntade, bad och offrade vi. Och nu håller vi sakta på att ta tillbaka det som var vårt. Hovar byggs, människor med Asatro reser sig, så långsamt att det verkar som om de aldrig varit helt borta. Och det gläder ett gammalt Asatro-hjärta. Om vi inte står enade kommer vi helt säkert att falla ensamma. Jag kommer att lämna några tomma sidor i slutet, så att du kan skriva dina egna Asatro-böner. Men nu har jag skrivit tillräckligt, nu är det dags för bön, ceremoni och Blot.
